Några timmars kul

Ta en pool. Och helst en rutschbana också.

Fyll på med en decimeter vatten. Det gör inget om det skulle råka vara iskallt.

Låt sen barn i alla åldrar roa sig. Det gör de så gärna. 🙂

Jösses… Jag undrar hur många gånger vi fick säga åt denne gosse att lugna ner sig idag?
Att inte prata precis hela tiden och inte vifta med hela kroppen överallt.
Just när det här kortet togs var han väl inne i nån tirad om vad BeyBlades håller på med egentligen, vilka som är coolast och vad de gör och vilka han vill ha och… och… ”vettu, vettu mamma!!” PUH!!

Och sen undrar jag hur alla de där nya stora tänderna ska få plats egentligen? 😉

Kärlek är svårt i alla åldrar

Min förstfödde har fått problem i skolan igen.

Som tur är så pratar han gärna om allt som händer i hans liv, och anförtrodde mig således problemet på hemväg idag.

”Mamma, mina kompisar bara retas med mig hela tiden!”
”Jasså?!” (Lite orolig mamma här…)
”Ja, jag blir så arg! De bara retas för att jag är kär!”

Puh… ett problem jag kan leva med.

Sonen har en flickvän! Och hon är ett år äldre och söt som sockervadd.
Klart kompisarna blir avundsjuka…
Klart kompisarna också vill ha nån att kramas och pussas med…
Klart de retas, vad ska de annars hitta på?

Så vi pratade om det. Och jag tror inte de kan få honom på andra tankar. För den här flickan har han känt sedan han var ett år gammal och de gick hos samma dagmamma. Sen växte de ju upp tillsammans i tre år och sonen var redan från början världens pussigaste och kramigaste unge, så han har kramat och pussat den tjejen tusentals gånger. Varför sluta, när man gillar det? 🙂

Min son må ha problem med att förstå bokstäver och siffror, men han har inga problem när det kommer till att vara en kärleksfull och fin liten människa. Sådeså!

En kille med viss koll

Mästaren och hans lärling. 🙂

Totalt fokus. Han lär sig allt jättefort (som barn gör) och det är ingen idé att spela med honom, jag ligger ljusår efter redan…

Jag var på kvartssamtal på skolan för ett tag sen. Precis som vi misstänkt länge har det visat sig att han har riktiga problem med bokstäver och siffror. Han kan skriva sitt namn, det är allt. Sen pratar han gärna om bokstäverna de lär sig i skolan, men han kan så gott som aldrig peka ut vad en bokstav heter, inte ens de i sitt eget namn. Och det där med att rimma är en gåta, han ”rimmar” helst på ordens början istället för slut. Det är nåt som inte kopplar bara.
Så i ettan kommer han att få hjälp av speciallärare. Det känns både ledset och bra… Han är själv medveten om att han inte kan allt han ”ska kunna”, men samtidigt så bryr han sig inte. Det påverkar helt enkelt inte hans självkänsla just nu. Vilket väl är bra.
Det gäller bara att komma på vilken slags hjälp vi kan ge här hemma… Men förhoppningsvis kan skolan hjälpa oss där.

Men som sagt, är det något han är väldigt intresserad av, då går det in i skallen och stannar. Och vi får höra om det till öronen faller av…

Så det funderas lite om ”bokstavskombinationer” också (både här och i skolan) och en eventuell utredning om det. Detta angående hans totala fokus på vissa saker och totala ofokusering på annat. Jag är ambivalent… Vill ju gärna veta, men samtidigt vill jag inte sätta nån slags etikett på honom.
Och vilket skulle mest gynna honom i hans liv? Näää, vad svårt!!

Men det fixar sig. Så fort vi får veta mer om allt. Då vet vi också vad som ska göras.

Fylla två

Det var två år sen idag som lilla fröken kom.

Charmade storebror på direkten.
Sov mest hela tiden. Gärna hela nätterna… (Jomenvisst!)

Storebror tycker fortfarande hon är sööööt… och han är fortfarande lika entusiastiskt närgången. Men nu får han sig en släng ibland, när damen inte vill. ”Bott!!”

Det är så skönt att de tycker om varann. Att de faktiskt kan leka ihop, trots åren emellan.

Och lilla fröken fyller två.

Tycker jättemycket om att läsa böcker. Rita och måla är också jättekul. Allt som är lite pilligt är intressant…

Brorsan kallas för ”Bebbe”.
Vilket jag tycker är så mycket sötare än man kan tro, eftersom min mamma kallades ”Bebbe” hela sitt liv, och nu har vi en till… 🙂

Och lilla tjejen. Inte bebis längre… Utan stor, förståndig och nyfiken.
Glad, busig, envis. Och en stor dramaqueen… 😀

Go och glá födelsedá, bästa lilla unge!!

Ett P.S.

Idag ritade han ”tatueringar” igen. På sig själv och maken, och på bägge händer.
Nu använde han mest höger hand, utom just när han ritade på sin högerhand. Så jag vet inte jag… Kanske han inte riktigt bestämt sig än, eller inte varit tillräckligt intresserad. Vi får helt enkelt låta honom hitta fram till bästa handen själv.

Höger eller vänster?

Min lille son har lite svårt när det kommer till bokstäver och att skriva. Nu kan man ju inte begära underverk av en sexåring, det vet jag. Men han kommer liksom inte överens med pennan. Inget vi egentligen funderat så mycket över innan, men nu har vi haft vårt utvecklingssamtal med hans lärare och han ligger lite efter de andra på den fronten. Fortfarande inget vi oroar oss mycket för, men idag hände en sak som fått mig att fundera:
Han kanske skriver med fel hand?

Vi satt och ritade och han fick för sig att göra en tatuering på sin hand. Så började han rita och fylla i med vänster hand på höger handrygg. Och han gjorde det så fint, med små, fina streck och fyllde i med färg innanför linjerna…
Han var väldigt stolt över sin tatuering.

Hur vet man om han är vänster- eller högerhänt egentligen? Jag vill ju helst att han ska skriva och rita med den hand som passar honom bäst.
Dags att prata med lärarna antagligen.