Barnsemester

Semester… over and out.

Men den har varit fin.
Inte överväldigande vacker vädermässigt, men välbehövlig och vilsam.
Och vi fick mycket gjort som vi behövt göra länge.
Fast vi satte upp nya saker på ”att-göra-listan” istället. Så sysslolösa inför höst och vinter blir vi inte. 🙂

Det bästa med semestern var att vi fick vara med våra favoriter en hel massa dagar.
De hälsade på oss och vi åkte till dem.

Mina ungar längtar till nästa gång de ses. Läääängtar!

20150724_11340520150724_115448

20150725_11371620150729_100453

20150729_100442

I bättre ljus

Senare på kvällen såg det ut så här:

Senare på kvällen

Så bra så!

Vi fick en leverans på kvällen också.
Barnens farmor hade fyndat på Blocket.

Studs

En pinne kort, men det går bra att studsa ändå.
Tjohej!

Söndagseftermiddag

Helgen är snart över igen.
Alldeles för få timmar, men ändå känner jag alltid att jag borde ha hunnit mer…
Fast vila är ju också bra.

Nya nattygsbord

Vi satte i alla fall upp de ”nya” sängborden.
De gamla tog lite väl mycket plats i vårt lilla sovrum.
Jag planerar även en ny sänggavel som jag ska fixa på jobbet snart.
Och betsa i samma färg som sängborden. Plus lite fräschare väggar å sånt…

I dotterns hörna ska det väl också fixas lite sen. Så småningom.

Bygger och skrattar

Hon roade sig med att mata dockan idag. Tydligen gillar dockor att äta allt. 🙂

Efter besök

Sonen hade kompisbesök och efter sånt brukar golvet alltid vara täckt med lego.
Idag var inget undantag.

Små muterade monster

Nä, det är inte lätt att fota en hög med barn…
Blir inte bättre än så här.

Muterade monster

Muterade monster

Muterade monster

Muterade monster

Muterade monster

Muterade monster

En ledig morsa…

Hon är aldrig ledig hon. Bara några minuter på morgonen. Innan barnen vaknat.
Sen ska ungarna väckas. Ganska tidigt, bara för att ”vänja” de vid tidiga mornar igen.

Och för att de ska bli TRÖTTA när kvällen kommer!

Mina tröttungar

Det är allt tur att vi har en stor säng!
Inte för att det hjälper. På morgonen är det ändå fullt.
Barn, filtar, gosedjur… 🙂

Mina tröttungar

Så det är bara att gräva fram ungarna.

Och sen väcka dem på det enda sätt som verkar funka.
Jag kittlas!! 😀

Största sömntutan

Största är lättast att väcka. Och som tur är brukar han alltid vakna med ett leende!
Om han inte är sjuk… Men det är han nästan aldrig.

Minsta sömntutan

Minsta är svårare. För hon gillar att sova. Hon gillar INTE att vakna.
Men skam den som ger sig…
Idag fick jag till slut utpressa sonen att väcka henne. Han fick inte se på sin favoritkanal förrän syrran var vaken.
Och han fick muta syrran. Hon gick bara upp om hon fick titta på kort på sin minsta kusin. Så det gjorde vi.
Då blev hon glad! 🙂

Dåså. Då ska jag bara komma på saker att göra som gör två ungar extremt kvällströtta…
Har inte funkat hittills. *suck*

Stor och liten

De är fina, de där små som är mina.

Mina fina

Och mestadels är de goa och snälla med varandra också.
Brorsan (som han själv kallar sig) vill helst alltid gosa och kramas, mer än vad lillasyster vill vara med om. Men då säger hon ifrån och skäller lite på honom. Något han bara skrattar åt och tar en lite paus, men fortsätter igen efter en liten stund. Sån är han, svår att reta upp och alltid, alltid på gott humör.
Och så pratar han ju alltid. Alltid!! Och med alla… I hans värld är alla människor en vän han inte träffat än. Jag är väldigt avundsjuk på hans förmåga att alltid passa in där han hamnar. Fast jag tycker också att han ibland pratar och babblar alldeles för mycket… Han borde tänka mer! 🙂

Mina fina

Jag är så glad att de har varandra, de här två.
Två totalt olika personligheter…
Lillasyster är den stillsamma, lite introverta personen med det stora, stora skrattet. Den som har tålamod och som kan bli så arg, så arg när hon egentligen är så ledsen, så ledsen. Hon är den som helst sitter i knät och gosar, brorsan har sällan haft tid med sånt. Och hon har stenkoll på storebror, för honom måste man ha koll på.
Hon är en sån som inte slarvar bort sig själv när vi är ute, ropar så fort vi kommer en bit ifrån varann. Storebror bara larvar iväg på egen hand han, och kan lätt ”försvinna”. Honom får vi alltid ropa på för att påminna honom om var vi är…

Mina fina

De som var så olika redan vid födelsen.
Han som krånglade ut sig med navlesträngen runt halsen, sugklocka och ett rum fullt med folk som petade och fixade med honom. Och sen höll han sig vaken i några timmar efter födelsen och bara låg i våra famnar eller i baljan och tittade… Nyfiken från första stund!
Lillasyster tog det lugnare. Somnade på vägen ut (ja, faktiskt…) och kom ut med både huvud och armbåge först. Och sen sov hon. Och sov, sov, sov… Jag minns inte ens när vi fick se hennes ögon första gången, alla foton vi har på henne från den tiden så blundar hon.

Han ville helst aldrig sova, hon tyckte det var det bästa som fanns.

Finaste fina!