I morgon kommer jag att ha träningsvärk. Bara så att ni vet.
Jag har grävt. Och grävt. Och grävt ännu mer.
Först var vi på landet. Då fick jag hjälp att ta bort en gammal buske och sen grävde jag ett stort hål där busken stått.
I hålet stoppade jag ner tre av de buskarna (rosenspirea tror jag) som vi grävde upp från framsidan här hemma. Förhoppningsvis kommer de att växa till sig sen. Spirea brukar ju klara att bli nedklippta har jag märkt.
Sen åkte vi hem och då passade jag på att gräva på framsidan.
Grävde upp tre till buskar. Fatta att det stått sex rufsiga rosenspirea mellan de där höga buskarna längst bort! Mycket bättre utan!
Och så grävde jag ner all kantsten, så nu är det klart.
I morgon ska maken göra klart resten, säger han. Heja!
Här ser man också petuniorna jag planterade i cementröret. Jag har inte kunnat bestämma mig för vilka perenner jag vill ha där, så det får bli ettåringar så länge.
Cykelstället skymtar också. Det blir bra det här när det är klart!
(Och pappa är hemma från sjukhuset. Håll dig frisk nu, gubbe!)
Att vara här 
Oj, vad du har grävt ändå! Det är lite sådär otacksamt arbete i trädgården, för när man väl är klar och växterna är på plats så syns inget av det man har gjort – eller det syns ju egentligen, för man får det så mycket finare!
Och jag blir så nöjd med mig själv. 🙂