Stor och liten

De är fina, de där små som är mina.

Mina fina

Och mestadels är de goa och snälla med varandra också.
Brorsan (som han själv kallar sig) vill helst alltid gosa och kramas, mer än vad lillasyster vill vara med om. Men då säger hon ifrån och skäller lite på honom. Något han bara skrattar åt och tar en lite paus, men fortsätter igen efter en liten stund. Sån är han, svår att reta upp och alltid, alltid på gott humör.
Och så pratar han ju alltid. Alltid!! Och med alla… I hans värld är alla människor en vän han inte träffat än. Jag är väldigt avundsjuk på hans förmåga att alltid passa in där han hamnar. Fast jag tycker också att han ibland pratar och babblar alldeles för mycket… Han borde tänka mer! 🙂

Mina fina

Jag är så glad att de har varandra, de här två.
Två totalt olika personligheter…
Lillasyster är den stillsamma, lite introverta personen med det stora, stora skrattet. Den som har tålamod och som kan bli så arg, så arg när hon egentligen är så ledsen, så ledsen. Hon är den som helst sitter i knät och gosar, brorsan har sällan haft tid med sånt. Och hon har stenkoll på storebror, för honom måste man ha koll på.
Hon är en sån som inte slarvar bort sig själv när vi är ute, ropar så fort vi kommer en bit ifrån varann. Storebror bara larvar iväg på egen hand han, och kan lätt ”försvinna”. Honom får vi alltid ropa på för att påminna honom om var vi är…

Mina fina

De som var så olika redan vid födelsen.
Han som krånglade ut sig med navlesträngen runt halsen, sugklocka och ett rum fullt med folk som petade och fixade med honom. Och sen höll han sig vaken i några timmar efter födelsen och bara låg i våra famnar eller i baljan och tittade… Nyfiken från första stund!
Lillasyster tog det lugnare. Somnade på vägen ut (ja, faktiskt…) och kom ut med både huvud och armbåge först. Och sen sov hon. Och sov, sov, sov… Jag minns inte ens när vi fick se hennes ögon första gången, alla foton vi har på henne från den tiden så blundar hon.

Han ville helst aldrig sova, hon tyckte det var det bästa som fanns.

Finaste fina!

Söndagspiggare

Julstämning

Efter gårdagens liggande/slöande/sovande i soffan och därefter tio timmars sömn inatt, så börjar jag känna mig piggare. Ont i kroppen och halsen fortfarande, men tror nog jag är okej till jobbet i morgon.

Här är fint idag. Solen skiner. Ungar och make är ute i snöhögar och rasar runt. Själv ska jag kanske ta mig ut senare. Men först behöver jag massor med varm dryck, pepparkaka och goda saffransbullar.

Två veckor jobb kvar, sen fem dagar ledig, två dagar jobb och till slut nio dagar ledig.
Åh, vad jag behöver den ledigheten!

%d bloggare gillar detta: