Hälsningar

Hålet efter mamma börjar kännas av nu. Jag har inte riktigt kunna sakna innan, allt annat runtomkring har gått så fort, men nu börjar tomheten kännas.
Det är ett hål i min värld där mamma fanns…

Det tröstar att tänka på hur allt vi minns och får reda på om henne visar att hon nog faktiskt kom väldigt väl överens med sig själv och sitt liv den sista tiden. Hon gjorde så mycket nytt det sista året. Tappade aldrig intresset för livet, utan såg till att leva. Att förnya.

Och både jag och syster minns våra sista samtal med mamma som annorlunda mot vanligt. De lämnade en känsla av lugn och frid. Jag pratade med henne på telefon alldeles innan hon åkte till fjällen. Jag var på barnvagnspromenad och vi pratade länge. Och det var så lätt att prata… för hon lyssnade så noga och var så intresserad.

Det är så mycket vi fått reda på som gjort att vi ofta undrat: ”Kanske hon visste? Anade att något skulle kunna hända…”

Så idag har jag haft en viss låt i huvudet hela dagen, och det var inte förrän nyss, i duschen, som jag kom på…

”Nu måste jag dra, vi ses ju nån dag. Jag svär det blir bättre när man vet vart man ska…”

Text från Ken Rings låt ”Nu måste vi dra”. Men lite annorlunda, som den låtit i mitt huvud idag. Om och om igen…

På nåt vis skickade mamma en liten hälsning. Så måste det vara.
Idag, när jag känner mig lite ledsen…

Hyllnyheter och hågkomst

Hyllan i köket har fått påfyllning.
En hel massa dalahästar av varierande ålder, några dalagrisar och en dalatupp. Samt ett porslinshuvud och en liten karusellhäst. Allt från mamma. Jag tycker de är jättegulliga allihop!

Och så limmade jag på några bokmärken på ramen längst upp.
Bara för att jag ville…

Jag har piffat de andra ramarna där också, utom den andra uppifrån som maken piffat (Jomenalltsåserru!!). Fast allt det där piffades för några år sen… Av vanliga träramar från den Internationella, Kolossala, Enorma Affärskedjan.

********************************************

En månad sen, nästan på minuten, som mamma dog.
Stor hjärtinfarkt. Orsakad av åderförkalkning i hjärtats ådror. I sin tur orsakad av högt blodtryck under många år (stod det på obducentens papper). Så ni som har högt blodtryck, ta hand om er!!

Och medans jag kommer ihåg det…

Tack alla för alla fina ord ni skrivit här som har varit tröstbringande och hoppingivande!! Inte klokt vad sånt faktiskt hjälper när livet är lite backigt. Kram på er!!

Kan man låta bli?

Näääää… 🙂

Bokmärken

Min bokmärkessamling som mamma sparat. Nu funderar jag på vad jag ska göra med dem… För jag vill ha dem kvar, men inte bara låta dem ligga. Vad gör man med en massa bokmärken egentligen?

Några favoriter:

Klicka på dem om du vill se större bild.

Morgonstund

Son hos dagmamma (tack och lov!) och dotter som leker på golvet. Lite lugn med p3 på datorradio och slösurf.
Ibland är livet alldeles lagom slött och gott. 🙂

Mammas saker flyttar in mer och mer och de tar inte alls så mycket plats som jag hade trott. Skönt!

Sen ska det ju in några möbler också, men inte alls så många. En teakbyrå, en stringhylla, en spegel (är det en möbel?) och en gammal pianostol. Dessutom en massa fina, gamla korgar. Och en träbänk… kanske två. Men de får nog flytta ut på landet. Några av korgarna också.

Just ja. Jag får också överta mammas burkar! Nästan alla…
Syrran är inte alls intresserad av samma saker som jag, vilken tur! 😉

Pappa är orolig för att syster och jag ska bli osams under uppdelningen. Ska du inte alls vara, pappa! Vi vet bägge två att en syster är betydligt viktigare än lite saker. Även om sakerna varit mammas.
Saker är saker… En syster är familj, historia och kärlek. Inget man vill förlora för att få lite mer grejor. Sådeså!

Röra

Mina två sista föräldralediga dagar… Suck, vad tiden går fort!

Här hemma är det rörigt och alla är ganska trötta.
Och det blir nog ingen riktig ordning på nåt än på någon månad…

Lite jobbigt är det att stora killen ofta hamnar i kläm. Trötta, griniga föräldrar gör ingen glad… Men han är så himla go och glad ändå, tack och lov. Den pojken är den finaste lille kille som finns!

Lilla tjejen är i tandagnisslande tider. Vi väntar på tvåan.
Väntar, väntar, väntar…

Vi kom hem med en massa saker som nu mestadels har flyttat in hos oss. Men samtidigt har en del grejor fått flytta vidare. Vi fyller en kartong med loppisgrejor. Jag tror den snart är full…

Det känns så väldigt konstigt och overkligt med alla dessa saker som för mig fortfarande är mammas… Jag vet ju att hon inte finns i sakerna, men det är ändå lite så det känns. Jaja…